HELLSTRÖM, överskattning och rockkritikers stora egon

Idag och imorgon är det dags. Då kommer Håkan Hellström till KB i Malmö respektive Mejeriet i Lund. Till sorg för en del och glädje för betydligt fler uppenbarligen. Men alla ni som hoppas få njuta av ännu en villkorslös hyllning av den sjömanskostymsklädde sångaren kan sluta läsa nu. För ärligt tala har jag rätt svårt för denne tämligen mediokra artist. Visst har han ett visst mått och charm och spelglädjen är det väl inget fel på. Detta kan tom. tidvis förlåta en rätt stor del av bristerna. Fast nog måste man väl få kräva mer av någon som utger sig för att vara mer än en kass badrumsvokalist.

Men tydligen inte. Ända sedan kollegorna ivrigt anförda av den röda kvällstidningens största rockguru drog igång sin promotionkampanj i samband med att Hellströms debut Känn ingen sorg för mig Göteborg släpptes har det tävlats om vem som kan skruva till de mest fyndiga uppskrivningsformuleringarna. Tidvis har det hela nästan tagit sig patetiska proportioner. Jag menar, vi talar ju trots allt om mannen som givit falsksången på den svenska hemmaplanen ett tydligt utmejslat ansikte. För att inte tala om poptjuvens dito. Men inget tycks bita på kollegorna. Nu senast har en av ovanämnda kvällsdrakes andra recensenter utnämnt Hellström till årets svenska artist och hans nya album till årets svenska album. Man tar sig för pannan. Det är samme man som tidigare har totalsågat de senaste alstren från proffs som Anastacia, Shakira och Suede. Vi talar trovärdighet under golvplankorna här.

Särskilt som det verkar fullt accepterat att Hellström bara snor andras verk rakt över. När popchefen på tidningen med sting väljer att släta över hans tilltag, och kallar honom en gentelmannatjuv tycker jag att gränsen för det acceptalba är nådd. Surmagade kommentarer om Per Gessles inspirationskällor har förekommit i flera år, men Göteborgaren Hellström ursäktas tom. när han plagierar. Knappast rättvist, får man väl säga.

Håkan Hellström lever mao. knappast upp till sitt rykte, vilket osökt för oss in på avdelningen grovt överskattade akter. Dessa lever och frodas nämlingen överallt. Men framförallt inom vissa för tillfället hypade genrer. Just nu är det garagerocken som är rockens ”framtid”, och det tycks helt enkelt inte finnas några gränser för hur fantastiska band som The Strokes, White Stripes och våra egna Hives är. Men vad är egentligen grejen? Rockös är ju inte precis något nytt. Det gjorde ju Iggy redan för över trettio år sedan. Fast det där med hur viktig den nyskapande biten är pendlar förstås beroende vilken genre vi pratar om. Åtminstone enligt de som påstår sig veta. Ibland tycks det vara A och O att musiken uppvisar nytänkande, som t.ex. inom dansmusiken och r & b. Fast återanvänd skåpmat kan också vara bra om den som i fallet slamrig rock har ett coolt skimmer över sig.

Men nåde den som skulle försöka ge sig på att göra en välproducerad popplatta, modell Los Angeles 1982, discopop i sen 70-talsstil eller varför inte postgrunge á la 1994, typ Bush. Då skulle det inte bli många plus i betygsrutan.

I och med detta skulle jag vilja gå så långt som att påstå att artisterna i viss mån blir straffade för att de väljer att spela och sjunga viss sorts musik. Vi tycker alla olika, och det är helt ok. Men jag efterlyser en nyansering i kritiken. Som läget är nu blir vissa genrer grovt överskattade medan andra blir lika underskattade.

Jag har alltid levt i villfarelsen att recensioner ska fungera som en slags konsumentupplysning, men så är det ju inte idag. Ofta verkar det istället mest handla om att kritikerna ska framhäva sig själva istället för att berätta hur musiken låter. Häftiga sågningar i svepande lustiga formuleringar tycks vara det viktiga, inte motiveringen eller varudeklarationen. Därför blir heller inte kritiken särskilt meningsfull. För hur ska en fan av en viss sorts musik kunna skapa sig en uppfattning om recensionen inte berättar något?

På samma sätt riskerar skivköpare som litar på exalterade hyllningskörer av nästa tredjeklassens The Strokes att bli grymt besvikna. För tyvärr lär många inte inse förrän efter de lagt ner sina surt förvärvade slantar på detta album att recensentens ego är betydligt större än förmågan hos bandet han eller hon skrivit upp.

Mest överskattade nu
Håkan Hellström
Skivbolaget jublar. Så mycket skamlös gratisreklam har de sällan fått. Särskilt inte för en amatör som den här.
R & b:n
I det här facket finns en aldrig sinande ström av välsjungande artister som aldrig kommer till saken, dvs. melodin. Duktigt wailande kan inte rädda allt.
The Strokes, Hives m.fl garagerockare
Slammerrocken lever, men något underverk av variation är den sannerligen inte.

Mest överskattade då
Grungen
En genre som med några få undantag befolkades av band som glömt bort att skriva melodier och av sångare som sjöng hellre än bra.
Latin Kings
Bara för att man är först behöver det inte vara bra. Den svenska hip hopens pionjärer stapplade fram på pubertala nödrim och föga imponerande rap.
Sex Pistols
Ett tämligen uselt band. Men de bidrog åtminstone till att talanger som The Jam och The Clash så småningom fick en plats i rampljuset

Just grungen är fö. en företeelse som ter sig väldigt överskattad. Det här var en genre full av band som glömt bort att skriva melodier och av sångare som inte kunde sjunga. Med undantag av några klassiska album av Nirvana, Soundgarden var det inte mycket att hänga i julgranen.

R & b artister med stora röster som aldrig kommer till saken, dvs melodin.

skriven 2002-12-04

Skriv ut sidan

Våra vänner